Har börjat läsa dikter !
Med dina vackra ögon
Med dina vackra ögon ser jag ljuset
som mina blinda ögon inte skönjer.
På dina skuldror bär jag tunga bördor
som passar illa mina halta fötter.
På dina vingar
flyger jag som fågeln.
Det är din själ som leder mig till himlen.
Du avgör om jag rodnar eller bleknar,
i solen fryser, värms i kalla dimman.
Om du vill något så vill jag detsamma.
De tankar som du har är också mina
och orden får jag av din andedräkt.
Som månen lyser av ett sken som solen
om natten lånar ut, så syns jag ej
förrän jag tänds av dig. Du är min sol.
Vild kärlek
Han låg på den skogiga åsen
och sov med kinden mot påsen,
en stryker av tattarsläkt,
och soln genom björkarnas springa
sken ner på hans bruna bringa,
den sällan en skjorta väl täckt.
Med kjol som till smalbenet räckte
en slinka av tattarsläkte
kom drivande, gänglig och tunn.
När pojken hon varsnade, log hon,
ett strå ifrån marken tog hon
och kittlade sakta hans mun.
Upp sprang han, kvick som en fjäder,
som om han av länsman fått väder --
surr, örfilen ven och brann;
pang, svaret kom raskt och redligt!
Se’n stodo de tyst och beskedligt
och mönstrade skamsna varann.
De voro i älskogsåren.
Den glödande junivåren
göt eld i hetsig natur.
De voro käcka och fagra,
fast jäktade, svultna och magra
som skogarnas skadedjur.
De möttes för första dagen
men buro ju släktskapsdragen,
och lika barn leka bäst.
Och snart var försoningen sluten
och löftenas boja knuten
förutan lysning och präst.
Nu bröllopsmålet vart hållet,
och bruden, det glupska trollet,
i påsarna rev och slet.
Och han hade sill och potäter
och föda som bondfolk äter,
hon stadsmat och läckerhet.
Med illmarigt leende flickan
se’n håvade upp ur fickan
en flaska som hittills hon gömt.
"Det smakte, förbaska mej, mumma,
min lilla beskedliga gumma!"
De kysstes lycksaligt och ömt.
De talte om livets gamman,
då tvenne vandra tillsamman
och tigga och stjäla i lag,
om hösten och marknadsfärden,
om strövtåg vida i världen --
tills, förstås, man blir fast en dag...
Se’n stucko de flaskan i påsen
och vankade bort längs åsen
under mustiga smekord och skratt.
På höladans doftande bolster
vid suset av skogsängens jolster
förrann deras korta natt.
här har ni två vackra dikter :D
Med dina vackra ögon ser jag ljuset
som mina blinda ögon inte skönjer.
På dina skuldror bär jag tunga bördor
som passar illa mina halta fötter.
På dina vingar
flyger jag som fågeln.
Det är din själ som leder mig till himlen.
Du avgör om jag rodnar eller bleknar,
i solen fryser, värms i kalla dimman.
Om du vill något så vill jag detsamma.
De tankar som du har är också mina
och orden får jag av din andedräkt.
Som månen lyser av ett sken som solen
om natten lånar ut, så syns jag ej
förrän jag tänds av dig. Du är min sol.
Vild kärlek
Han låg på den skogiga åsen
och sov med kinden mot påsen,
en stryker av tattarsläkt,
och soln genom björkarnas springa
sken ner på hans bruna bringa,
den sällan en skjorta väl täckt.
Med kjol som till smalbenet räckte
en slinka av tattarsläkte
kom drivande, gänglig och tunn.
När pojken hon varsnade, log hon,
ett strå ifrån marken tog hon
och kittlade sakta hans mun.
Upp sprang han, kvick som en fjäder,
som om han av länsman fått väder --
surr, örfilen ven och brann;
pang, svaret kom raskt och redligt!
Se’n stodo de tyst och beskedligt
och mönstrade skamsna varann.
De voro i älskogsåren.
Den glödande junivåren
göt eld i hetsig natur.
De voro käcka och fagra,
fast jäktade, svultna och magra
som skogarnas skadedjur.
De möttes för första dagen
men buro ju släktskapsdragen,
och lika barn leka bäst.
Och snart var försoningen sluten
och löftenas boja knuten
förutan lysning och präst.
Nu bröllopsmålet vart hållet,
och bruden, det glupska trollet,
i påsarna rev och slet.
Och han hade sill och potäter
och föda som bondfolk äter,
hon stadsmat och läckerhet.
Med illmarigt leende flickan
se’n håvade upp ur fickan
en flaska som hittills hon gömt.
"Det smakte, förbaska mej, mumma,
min lilla beskedliga gumma!"
De kysstes lycksaligt och ömt.
De talte om livets gamman,
då tvenne vandra tillsamman
och tigga och stjäla i lag,
om hösten och marknadsfärden,
om strövtåg vida i världen --
tills, förstås, man blir fast en dag...
Se’n stucko de flaskan i påsen
och vankade bort längs åsen
under mustiga smekord och skratt.
På höladans doftande bolster
vid suset av skogsängens jolster
förrann deras korta natt.
här har ni två vackra dikter :D
Kommentarer
Trackback
